Fred och kärlek!

Somliga mognar sent. Som jag. Jag har passerat 30 innan jag fattar att jag gillar musikfestivaler. Jag är uppvuxen i Småland, men har aldrig varit på Hultsfredsfestivalen. Bara råkat åka genom samhället under festivalens gång. Då tyckte jag nog att det snarare var avskräckande än blev nyfiken. Jag har dessutom vunnit biljetter till Roskilde – och sålt dem. Jag skäms nästan.

För ett par år sedan fick en kompis mig att upptäcka Peace & Love i Borlänge. Fantastisk festival! Ingen lera (festivalen är i stan bland torg, parkeringsplatser och gågator), blandad publik (övervikt är tonåringar, men även andra kategorier får plats), bra band och kompisar att sova hos.

Efter att ha passerat 30-strecket har jag nämligen myntat begreppet ”vuxenfestival”. Lite bekväm är man allt:
Jag vill inte campa – jag vill sova på nätterna. Gärna i en säng.
Att kunna sköta sin hygien är nice – en dusch då och då är bra. Att borsta tänderna är inte fel det heller.
Alkohol är gott – i lagom mängder. Att vara full från tidig morgon till sen kväll är inte ett mål i sig.

Efter tre dagar på årets Peace & Love har jag räknat ut att jag sett 39 band! Alla var givetvis inte bra, men smörgåsbordet var varierat. Precis som det ska vara på festival. Här fanns de som är kul att ha sett trots att man inte kan säga att de var bra (Sex Pistols), de som fått spelning bara för att de kommer från just Dalarna (Mimikry), för mig nya band jag gärna lyssnar på igen (The (International) Noise Conspirancy, Hoffmaestro och Nicole Atkins), de som inte passade eller bara hade en dålig dag (Britta Person och Space Age Baby Jane) och de rena guldkornen (Kent, Manu Chao och Teddybears Sthlm).

Band som In Flames och Sex Pistols lyssnade jag givetvis på på behörigt avstånd, med proppar i öronen. Så gör man på vuxenfestival. Det är det som skiljer mig från fjortisarna.

Man kan ha kul även utan tinnitus.